Började bara tänka på en dikt jag hörde för länge sen, från filmen "den osynlige". Älskar den dikten så otroligt mycket:

Jag ser framåt, men ser ingenting.

Ovisshetens dimma vilar tungt över stigen.

Långt fram hör jag någon kalla mitt namn.

En obestämd röst från en obestämd plats. Ännu är jag kvar.

Reser kollektivt med alla andra, rädda att gå sina egna vägar.

Men jag kan inte trotsa rösten. Kan inte blunda le och stanna kvar som alla andra.

Jag måste gå. Måste smyga bort i natten.

Ensam.

Obemärkt.

Utan avsked.

Till er som inte har sett den, ni borde se den!

http://www.youtube.com/watch?v=Yy8V570PqT4&feature=related